Att beskriva kärlek

Deras läppars mjuka, hetsiga lek förvandlades en aning varje gång de möttes och motvilligt skildes medan de båda göt varandra fulla av ljus som tvinnades till en enda självlysande tråd av idel mjukhet och ljuvhet.

Och så lite senare:

Likt en insekt som fäller ihop sina vingar sänkte Fusako sina långa ögonfransar.

Ännu lite senare:

De klamrade sig fast vid varandra och kolliderade i häftiga, klumpiga rörelser, likt vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld. Ryuji var beredd att dö lycklig i detta nu.

Alla tre citaten kommer ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, Yukio Mishima.

Kyssen, i stycke ett, tycker jag är fint beskriven. Att gjuta varandra fulla av ljus. En självlysande tråd. Idel mjukhet och ljuvhet. Intressant.

Och sedan riktigt roligt, med djuren … De hånglar bara, i det sista stycket, Fusako och Ryuji. De går iväg för att fortsätta senare, hemma hos henne. ”… vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld.” Man kan väl säga att Fusakos inre känslor växte lite, från meningen där hon blygsamt (och, som jag tycker, irriterande überkvinnligt) fällde ihop sina insektsvinge-ögonfransar, alldeles nyss. 🙂

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, och jag skulle inte acceptera den här typen av beskrivning i alla böcker, men här tycker jag att Mishima har använt välfunna liknelser.

Annonser

Ur Sjömannen som föll i onåd hos havet

Det han hade velat säga var: ”Allt det andra befälet har två eller tre barn vid det här laget och de läser brev hemifrån om och om igen och tittar på teckningarna av husen och solen och blommorna som deras barn har gjort. Det är män som har kastat bort sina möjligheter – det finns inte längre något hopp för dem. Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan. Och om jag har rätt, då kommer en dag en ensam, genomskinlig trumpet att skalla genom gryningen och ett väldigt ljuskantat moln ska svepa ner och ärans mäktiga röst ska kalla på mig långt bortifrån – och jag blir tvungen att hoppa ur sängen och ge mig av ensam. Det är därför jag aldrig har gift mig. Jag har väntat och väntat och nu är jag över trettio.”

Ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, av Yukio Mishima (1925-1970)

Texten är intressant utifrån att berättelsen antyder att den här mannen snart ändå kommer att lämna sitt liv på havet för en kvinnas skull, och han kommer att få ett hårt straff för detta av kvinnans son. (Jag vet inte än, för jag har bara läst till sidan 39). Utifrån det andra har skrivit om författaren tolkar jag det som att citatet uttrycker något som författaren verkligen stod bakom (år 1963).

jag-har-inte-utrattat-sarskilt-mycket-men-jag-har-levt-hela

”Jag har inte uträttat särskilt mycket, men jag har levt hela mitt liv med den tanken att just jag är den enda verkliga människan.” Författaren tog sitt liv genom seppuku år 1970, och den som har skrivit förordet i boken menar att detta har förebådats i hans böcker genom hela hans författarskap.

Jag funderar över hur den här texten skulle låta om en kvinna tänkte den. Om jag skulle se mer positivt på den då, för i så fall bryter hon ett mönster, försöker ta sig igenom ett slags utifrån pålagd könsbarriär. För just nu i läsningen stör jag mig på hur Mishima, som jag uppfattar det, förordar en mytbild om manligheten. Samtidigt tycker jag att texten är välskriven och att tanken, känslan, som beskrivs, är intressant. Föreställningen om ”ärans mäktiga röst”, och för all del också om utvaldhet, styrka och ungdom. Det här är besläktat med funderingar jag har kring en kvinnlig huvudperson i en av mina texter under bearbetning, och därför vill jag spara citatet.

Bokomslag Yukio Mishima Sjömannen som föll i onåd hos havet