Om skrivande och dyslexi

Dyslexi leder inte till automatiska hinder att berätta eller att tillgodogöra sig berättelser. Själva läsandet kan vara svårt, och skrivandet, om man fokuserar på stavning eller fastnar i meningsbyggnad. Men en dyslektiker kan ha minst lika stor läsglädje, eller berättarglädje, som en person utan dyslexi. Därför tycker jag om texter som handlar om skrivande och berättande med dyslexi. Jag tror att de är viktiga. Att de kan ge ett nödvändigt hopp. Att det där hoppet behövs för att jobba vidare trots motstånd.

En sådan text är boken En dåre fri av Beate Grimsrud. Huvuddelen av boken behandlar förstås inte dyslexi, temat i boken är att hitta sig själv och ett framkomligt sätt att leva med svår schizofreni, och boken känns självupplevd, trots att jag tror att den inte är det.

De citat jag vill lyfta fram ur boken just nu handlar dock om just dyslexi, och hopp, och berättande.

”Jag går i tredje klass och har inte lärt mig att läsa och skriva. Jag som hade glatt mig så åt att börja skolan. Jag hade bortom med att lära mig för jag hade så många berättelser att spara, nu är jag sämst i klassen. Fröken säger att jag är dyslektiker. Jag älskar fortfarande sagor, och hittar på dem själv i stället för att läsa dem.”

(En dåre fri, sid 31)

De där fem meningarna är också ett oerhört snyggt sätt att göra en personbeskrivning, tycker jag. Värda att spara.

Lite längre fram beskriver huvudpersonen i boken sista dagen med en stödlärare i sjätte klass. Här sparar jag ett lite längre stycke, först med dialog, och sedan tycker jag att de personliga slutsatserna i slutet av kapitlet är så bra. Också personbeskrivning, en person som inte låter sig knäckas. De där meningarna inger hopp!

”Ja, nu måste vi sluta”, säger hon en dag. ”Du kommer nog att få en ny stödlärare på högstadiet. Men vad har du egentligen tänkt att bli?” ”Författare”, svarar jag snabbt. ”Författare”, säger hon förvånat, ”det tror jag du kan glömma.” ”Och pjäsförfattare”, fortsätter jag, ”och kanske spela med i dom själv på dom stora teatrarna. Och film, jag kan skriva för bio och TV. Och rita omslagen till mina egna böcker.” Jag kan nästan inte sluta, så mycket vill jag göra.

”Jag tror du ska slå författeriet ur hågen. Då måste man inte bara kunna skriva, men läsa också. Du kan ju varken eller. Tänk på något realistiskt du, så blir det lättare.” ”Det är realistiskt, för det är det jag vill.” ”Men du”, avbryter stödfröken, ” … lycka till på högstadiet nu.”

Då tittar jag upp och ser på stödfröken. Jag tycker plötsligt så fruktansvärt synd om henne. Synd om en människa som inte vet att man kan bli det man vill. Kanske har jag suttit här med en som inte vill vara stödfröken. Jag vet vad jag vill.

(En dåre fri, sid 87)

Ha! Känner jag när jag läser texten. Och heja!

En dare fri

 

Annonser

Har inte ord. Jag behöver ett eget rum.

Det har varit en lång paus i mitt skrivande. Igen. Livet kom emellan. Sommar. Glädje. Barn. Familj. Lagom utvecklande jobbuppdrag. Sedan dök det upp något tillfälle med stark skrivlust, och så kände jag det gro igen. Eller också kände jag att jag inte kunde göra något annat riktigt bra, om jag inte också försökte ge mig själv skrivtid. Det inte bara gror, det kliar.

En bok att ta upp – då och då – för att bottna i sitt eget skrivande och i sin plats i historien och samhället – är Virginia Woolf, Ett eget rum. Det är klart att jag behöver ett eget rum. Både boken och rummet på riktigt.

Rummet är både en metafor för att ta skrivandet på allvar, och en praktisk förutsättning – att om man är allvarlig så bör man ordna det för sig så att man inte blir störd eller släpper in vad som helst. Män har traditionellt sett varit bättre på detta än kvinnor. Jag kan tolka in i Virginia Woolfs argument att jag som kvinna är närmast skyldig mig själv och alla kvinnor som kommit före och alla kvinnor som kommer efter, att ge mig själv det utrymmet. Jag kan både argumentera för och emot det perspektivet, men oavsett, så roar och stärker det mig att perspektivet finns. Boken diskuterar också fram och tillbaka, argumenterar för och emot, men säger bestämt mellan raderna: lev! Ta din plats!

Naturligtvis förstår jag att det historiskt sett har varit en mycket större utmaning för kvinnor, för människor, att skriva. Idag kan vi, var och varannan person utifrån eget intresse skaffa oss en blogg och börja. Utmaningarna är i stället att skapa något fullständigt, och att bli läst. Därför blir mycket i boken ändå allmängiltigt. Dessutom ger den ju mycket material att drömma om ett liv som känns lätt att önska sig:

”Därför vill jag uppmana er att skriva alla slags böcker och inte tveka inför något ämne, oavsett hur trivialt eller omfattande det är. Jag hoppas att ni på ett eller annat sätt kommer att förse er med tillräckligt mycket pengar för att kunna resa och ta det lugnt, att fundera över världens framtid eller dess förgångna, att sitta och drömma över en bok eller hänga i gathörnen och låta tankens linor sjunka djupt ner i floden.”
Ur Ett eget rum, Virginia Woolf, sid 128.

Det där är så klart lätt att lyssna till. Jag är skyldig mig själv och andra att sitta och drömma över en bok eller hänga i ett gathörn och fundera. Men samtidigt är det ju den rakt motsatta saken man oftast säger till sig själv, i alla fall jag: jag borde göra något annat – varje gång jag tar mig tiden att sitta ner och göra något som jag inte är säker på att det är produktivt. Vilket jag i och för sig ofta gör ändå. Men inte utan den där rösten. Och ja, det är sant, den begränsar mina ord.

Det finns citat att fånga upp överallt i den här boken. Jag har inte ord att fundera över dem alla just nu.

Woolf

Ur Henry David Thoreaus dagbok

Det här är en dagboksanteckning, men för mig blir det ett citat om skrivande.

Det finns alltid något tillfälligt i de bästa tingen, vare sig de är tankar, formuleringar eller handlingar. Den minnesvärda tanken, den lyckade formuleringen den beundransvärda handlingen är bara delvis vår egen produkt. Tanken kom till oss därför att vi var i rätt sinnesstämning; vi var omedvetna om den och visste inte att vi hade sagt eller gjort något bra.

Vi bör bara vandra en del av vägen mot vårt mål med fullt medvetande och därefter ta ett språng i mörkret mot framgången.

Det som vi gör bäst och med perfektion är sådant som vi grundligt har lärt oss genom lång övning, och slutligen faller det från oss utan att vi märker det, som bladet från ett träd. Det är sista gången vi gör det – vår omedvetna skapelse.

Citat av Henry David Thoreau, 11 mars, 1859.

Visst handlar det om flow. Och om att skriva tillräckligt mycket och ofta för att vid tillfällen uppnå flow. Det är då något blir färdigt, fullständigt, klart. Så läser jag hans text i alla fall, därför att jag vill göra något färdigt, fullständigt och klart. Och i det ingår lång övning + att ta ett språng i mörkret. Eller flera, tills språnget blir som det ska.

Thoreau

Storylog: Nej, jag har jobbat hela dagen idag, har inte skrivit något för egen hand, inget alls. Ladda för en dag i veckan? Kanske? Behöver hitta ett sätt för att öva regelbundet och ge plats för språng.

Det var 65 dagar av läsande

Jag har nu genomfört 65 dagar av läsande – och skrivande om läsande. Nu ska jag ge mig in i skrivande. Lika många dagar. Ska lyda det här rådet:

tumblr_mjs63kN2Mr1qzj51vo1_500

Det är dags för write, write, write. För att hålla ”publiceringsnerven” igång tänker jag ta en bild på något vid min skrivandeplats, eller skriva någon rad om vad jag har skrivit, och lägga ut på den här bloggen varje dag i fortsättningen. Det blir ett radikalt annorlunda innehåll från de första 65 dagarna. Men jag hoppas att det blir något bra i min bok.

Och sen … vi får se. 🙂

Vad är det ens för idé att fortsätta skriva

Plockade upp boken Mask, med undertitel litteraturen som gömställe, av Kristoffer Leandoer. Den har många intressanta, långsamt framväxande funderingar, som alla förenas av hur författarens själv alltid lyser igenom – eller manifesteras av – författarens böcker.

mask

Jaget diskuteras hela vägen från namnet: redan namnet är ett slags varudeklaration, och jag känner att det är jobbigt, jobbigt. Vem är väl jag att tro att jag skulle kunna vara ett namn. Ett namn som kan skriva?

Varje författarnamn är resultatet av ett val (att inte välja är också ett val) och därför kan alla författarnamn i viss mån sägas vara pseudonymer. I en skriftkultur är namnet en viktig del av personligheten, i en bildkultur tillhör denna del snarare utseendet.

… skriver Kristoffer Leandoer, som medan boken skrevs själv säger sig inte vara säker på i vilket namn han vill få den publicerad. Nu när den är publicerad så vet vi. 

Det känns ganska jobbigt. Jag vill skriva för att skriva, inte för att uttrycka min identitet. Enligt essäerna i Mask kommer man väl aldrig undan detta. Jag vill värja mig.

Botten i mig är botten också i andra: det betyder inte att jag utgår från att andra är som jag själv, utan tvärtom att jag iakttar andra desto noggrannare för att få veta något om mig själv, den verkligt främmande och osynlige. Jag ser mig själv bättre i dig än i mig, eftersom du är en annan person och jag alltså kan få syn på hela mig själv i din kontur, vilket jag inte kan med mig själv som jag bara uppfattar i dunkla skymtar – och aldrig kan få syn på det viktigaste, nämligen själva blicken som ser.

Citat ur Mask, i ett kapitel som behandlar Olof Lagercrantz och Gunnar Ekelöf

Mask sidan 111

Blicken som ser. Gillar det uttrycket. Ja, visst vill jag vara blicken som ser. Men det betyder ju också väljer och väljer bort, vilket är just det jag tycker är svårt. Läser Mask och känner att det plötsligt har blivit en identitetsfråga. Jag är själv så flexibel, tänkande, dröjande obestämd … Jag har inte en klar och entydig identitet. Eller … för att det känns bättre att tro att man är hel som person … som författare har jag inte alls arbetat fram min identitet – och då menar jag inte som i konstgjort, påklistrat fejk-arbetat, utan arbetat fram genom att testa och känna.

Och så läser jag, på sidan 130:

Den moderna litteraturens största bristvara är nödvändighet, den nödvändighet som Rainer Maria Rilke formulerat i Brev till en ung poet: kan man överhuvudtaget låta bli att skriva har man egentligen inte rätt att skriva alls – och definitivt inte rätt att begära att bli läst av andra.

Ur Mask, Kristoffer Lenandoer

Sedan läser jag en krönika av Jonas Hassen Khemiri, i dagens (när det här publiceras är det gårdagens) DN. Du har säkert redan läst den. Vid lunchtid hade den delats fler än 20 000 gånger. Den känns verkligen skriven av nödvändighet. Och den känns verkligen skriven av rätt person, en tydlig person, som genom att vara sig själv också visar på likheter – och skillnader – med det du och den jag som läser hans text. Jag kan identifiera mig omedelbart, men också förstå de skillnader han vill visa. Jag känner min fantasi vakna och fyller i de detaljer han inte beskriver. Texten talar direkt till min – och andras, hoppas jag – förmåga till empati.

När så bra författare som Jonas finns, som också använder sin röst och sina ord till att behandla så viktiga ämnen, varför ska man väl då själv ens fortsätta försöka skriva? Så känns det. (Men jag är förstås ändå glad för det, för att Jonas Hassen-Khemiri finns, sådär glad i hela kroppen som jag alltid är när jag läser bra författares texter.)

Och så tänker jag att han har använt berättarformen med vi-et, som nyligen har populariserats av Julie Otsuka med Vi kom över havet (som jag fortfarande inte har läst). Att den berättarformen är så välfunnen och rätt i sammanhanget. Han är säkert inte omedveten om detta – han kan garanterat ha använt stildraget förut, så jag menar inte på något sätt att han tar efter någon annan, tvärt om, men det är ett tydligt stilgrepp.

Och så tänker jag på retorisk textuppbyggnad, med självklart ethospatos och gott om logos.En uppbyggnad i texten som är briljant, och en avväpnande ärlighet kring problemet, som kommer in i slutet, före avslutandets starka, långa mening som knyter ihop oss själva med Jonas, med Beatrice, med personen som blir attackerad på gatan, personen som har flytt från något som aldrig går att fly ifrån och det stora perspektivet med strukturer och självbild och att SE SIG SJÄLV I ÖGONEN. Ja, det sista lade jag till, men det är så texten gör med mig, den får mig att lägga till saker efteråt. Det är därför den blir delad, nu inte bara 20 000 gånger utan 35 000 gånger, och fler blir det.

”Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det. Men vi vet att en människa aldrig kan vara illegal och att något måste göras när uniformer sprider otrygghet och Lagen vänder sig mot …”

Ja fortsätt att läsa, om du inte har gjort det …

Alltså, jag kan inte säga så mycket, jämfört med det som redan är sagt. Jag känner mig stum, vad ska jag skriva för? Är det av nödvändighet? (Och inuti mig vill en röst ropa ja, ja, jag mår bra när jag skriver, jag känner att det är det jag vill, det jag kan eller kommer att kunna, för det är det som är jag.)

Jag tänker att det här läsandet och tänkandet, på sikt, en dag, kanske kan göra mig till en bättre skribent. Och så fortsätter jag.

Jag är inte helt säker på att det blir här. Kanske blir det en fortsättning här, på min i stort sett helt anonyma blogg, eller så blir det på egna, dolda dokument i min dator, varav några hoppas på att nå publiceringsstrecket och några mår bäst av att grotta sig som ettor och nollor i det lagrade mörkret. Kanske blir det fler inlägg här om skrivande och läsande, kanske inte. Men jag behöver skrivandet. Och läsandet.

(Och som ett förtydligande vill jag säga att det här inlägget kom till därför att jag hade tänkt skriva om lärdomar ur boken Mask, men så dök DN-krönikan upp, och det gick liksom inte att göra ett blogginlägg utan att nämna en så viktig text just nu. Dessutom kan jag själv absolut få resonemanget att höra ihop i min tanke. Men det här ska förstås läsas i den här bloggens kontext: vad just jag kan lära mig om berättande och skrivande av att läsa andra. I samhällsdebatt-kontexten diskuteras texten friskt och nyttigt under taggar som #BästaBeatrice. Där är jag mest en läsare, och har inte något direkt eget att tillägga, som inte redan sagts.)

Vad är en konflikt?

I själva verket är en konflikt bara en form av kollision, skriver Elisabeth George i sin bok Skriv på! Det som kolliderar är en persons önskningar och någon form av motstånd mot hans önskningar. Motståndet kan komma från vilket håll som helst.

(Detta citerar hon ur How to Write a Damn Good Novel av James Frey, vore kul att läsa den.)

Det spelar egentligen ingen roll vad författaren använder för slags huvudpersoner eller vilka motståndare de har, menar hon.

Konflikten är det som blåser liv i dina personer och gör dem levande för läsaren.

Citat av Elisabeth George, ur Skriv på!

Skrivcitat

Idag har vi haft skrivgruppsträff, så idag blir det ingen lång text här. Skrivgrupp är kul. Jag är förkyld och trött. Tror att jag bäddar ner mig i en säng och läser mig till sömns.

With the door shut, downloading what’s in my head directly to the page, I write as fast as I can and still remain comfortable.

Citat av Stephen King, ur boken On writing.

O, vad jag vill känna så. Bara ladda ner alla skrivtankar som finns i mitt huvud. Jag behöver lära mig att stänga dörren till mitt arbetsrum.