När karaktärer överraskar

En sak jag gillar väldigt mycket med Jodi Picoults bok Jacobs värld (den enda bok jag har läst av henne) är att karaktärerna har märkbart olika perspektiv och tankevärldar. Detta märks både i de avsnitt som skrivs ur deras synvinkel och i deras dialoger. Dessutom får personerna växa, jag får som läsare lära känna fler sidor av dem, allteftersom jag läser vidare. Underbart!

Här är ett exempel, genom citat från två dialoger berättade ur två olika personers synvinkel. Huvupersonen är Jacob, en tonårig kille med autistiska drag och Aspbergerdiagnos. Först får vi följa hans mamma, som har fått ett telefonsamtal från Jacobs mattelärare, om att Jacob knuffade till honom framme vid tavlan på lektionen.

Jag har knappt lagt på luren förrän Jacob dyker upp i köket och tar fram ett mjölkpaket ur kylskåpet.
”Hände det något på mattelektionen idag?” frågar jag.
Jacobs ögon vidgas. ”Du tål inte att höra sanningen”, säger han med en perfekt imitation av Jack Nicholson, vilket är ett säkert tecken på att han är besvärad.
”Jag har redan talat med mr Thornton. Jacob, du kan inte gå omkring och knuffa lärare.”
”Det var han som började.”
”Han knuffade väl inte dig!”
”Nej, men han sa: ‘Jacob, min treåring skriver snyggare än vad du gör.’ Och du har sagt att jag ska stå på mig om någon gör narr av mig.”

Det stämmer, det har jag sagt. Och en del av mig är faktiskt glad över att han har tagit initiativet till att interagera med en annan människa i stället för tvärtom – även om handlingen var olämplig.

Jacobs värld är sannerligen svart och vit. En gång, när han var yngre, ringde hans gympalärare för att Jacob hade fått ett utbrott när de spelade kickboll och en annan elev kastade den stora röda bollen på honom för att bränna honom. Man får inte kasta saker på folk, hade Jacob gråtande förklarat. Det är en regel.

Varför skulle en regel som gäller i en situation inte gälla i en annan? Om en mobbare retar honom och jag säger att det är okej att ge tillbaka – det är ibland det enda sättet att få vissa ungar att lämna honom i fred – varför skulle han då inte göra samma sak när en lärare kränker honom inför klassen?
”Man måste visa lärare respekt”, säger jag.
”Varför ska de få det gratis när alla andra måste visa att de är värda respekt?”
Jag blinkar förvånat och är mållös. För att livet är orättvist, tänker jag, men det vet Jacob redan bättre än de flesta.

Nästa dialog är några sidor framåt i boken, från ett avsnitt där Jacobs lillebror Theo just har sett två större killar reta Jacob och kasta hans bok i en lerpöl. ‘Jag’ i den här dialogen syftar på Theo.

Jacob rörde sig inte. Han satt i pölen med boken tryckt mot bröstet.
”Upp med dig”, sa jag och sträckte ut handen för att hjälpa honom.
Jacob stönade och reste sig upp. Han försökte bläddra i boken, men bladen var fastlimmade med gyttja. ”Det torkar”, sa jag. ”Ska jag hämta mamma?”
Han skakade på huvudet. ”Hon blir bara arg på mig.”
”Nej då”, sa jag, fast han hade förmodligen rätt. Hans kläder var helförstörda. ”Jacob, du måste lära dig att ge igen. Gör som de, fast tio gånger värre.”
”Knuffa ner dem i en gyttjepöl?”
”Kanske inte. Du kan väl bara … jag vet inte. Kalla dem något.”
”De heter Sean och Amahl”, sa Jacob.
”Inte deras namn. Försök med tjockskalle. Eller lägg av, din jävla skitstövel.”
”Man får inte svära …”
”Nä, men … de aktar sig för att hoppa på dig igen.”

Jacob började gunga fram och tillbaka. ”Jag ska ta dig, raring, och din lilla hund också”, citerade han.
”Lite tuffare kanske”, föreslog jag.
Han tänkte efter ett ögonblick. ”Yippee kay yay, motherfucker!”
”Snyggt. Så vad säger du nästa gång någon försöker ta tillbaka din bok?”
”Ditt jävla rövhål, ge tillbaka den!”
Jag började skratta. ”Strålande Jacob, du är nog en naturbegåvning.”

Jag har gjort ganska stora klipp, men jag vill spara dem, för det är så mycket som förmedlas i de här dialogerna. Mycket om Jacob, förstås, men också om hur både hans mamma och hans bror tycker om honom och vill honom väl. Och så hur de ibland väntar sig mer av honom, ibland mindre, och då får hans repliker full effekt.

Både mammans och Theos tankar och exempel känns också naturliga för deras livssituation – mamman refererar till andra tillfällen med Jacob i skolan, Theo bygger snabbt vidare på Jacobs eget intresse av filmrepliker – det låter så helt igenom trovärdigt och äkta. Dessutom tycker jag att mammans sista rad i den första dialogen högst troligt speglar hennes egen syn på livet, vilket övriga delar av boken också visar.

Den här boken har mycket av mjuk humor och värme, och framför allt lyser detta fram i dialogerna, som kombineras med någon av personernas tankar i första person. Och nu har jag inte ens gått in på Jacobs eget perspektiv och hans berättarröst … Lite avis är jag här, bra gjort.