Perfektionisten och de två lådorna

Fortsätter väl på temat kärleksbeskrivning ur boken Alla mina vänner är superhjältar. Kärlek är ju inte ensidig, det är ju också en fråga om ifall båda känner på samma sätt. Följande utspelar sig när huvudpersonen Tom och den flicka han har träffat, Perfektionisten, är i hennes hus på väg till hennes sovrum. Hon vet att hon är kär i honom, men hon vet inte var han står:

Det fanns ett rum längst bort i hallen. Tom hade inte lagt märke till det förut. Dörren var stängd. Perfektionisten släppte hans hand. Hon öppnade dörren och tände lyset. /…/ Mitt i rummet stod två gigantiska pappkartonger av den sorten som kylskåp brukar packas i.

På kartongen till vänster stod, med Perfektionistens handstil, ordet ”VÄN” skrivet. På kartongen till höger stod, också med Perfektionistens handstil, ordet ”ÄLSKARE”. De två kartongerna var de enda föremålen i rummet.

Tom såg på Perfektionisten. Perfektionisten såg på honom. Tom tittade på kartongerna och sedan på Perfektionisten igen. Han kliade sig i huvudet.

”Nå?” frågade Perfektionisten.

Tom såg på henne, såg på på kartongerna och så på perfektionisten igen. han förstod fortfarande inte.

”Vilken av dem?” frågade hon. Hon viftade med armarna och indikerade att han skulle kliva in i en.

Citat ur Alla mina vänner är superhjältar, Andrew Kaufman.

Jag ska inte säga vad han gjorde. Men jag hade förutsett hälften. Den andra hälften var egentligen det som gjorde hela grejen riktigt bra, tycker jag. Dessutom är det just den saken som förebådar bokens slut. Den till synes lilla sak, som gör en banal historia bra, tycker jag.

Nu ska jag fundera vidare över metaforer. Skulle vilja göra massor med skrivövningar med metaforer – roliga, allvarliga, fåniga … Hur ska man få tid att göra skrivövningar?

Annonser