Vilken förstamening kommer ur vilken bok – JCO

Här kommer fortsättningen på onsdagens inlägg. Ur fem av Joyce Carol Oates böcker har jag plockat första meningen, ibland både i prologen och i kapitlet, men jag skrev inte vilken start som hörde till vilken bok. Nedanför bilden kommer svaren. (Om du vill gissa, gå till inlägget Gissa förstameningen först.)

Blonde av Joyce Carol Oates

Foto: boken Blonde, av Joyce Carol Oates.

Böcker att välja mellan: Dödgrävarens dotter, Blonde, Lilla himlafågel, Svart flicka vit flicka, Dagbok 1973-1982.

Bok 1.

Prologen börjar med:
Jag har bestämt mig för att börja en text utan att skriva någon rubrik.

Kapitel 1 börjar med:
Ååh, Gud.
Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång.

Boken är: Svart flicka, vit flicka. Texten efter ”Jag har bestämt mig för att börja en text …” fortsätter:

Det kommer att bli en undersökning, tror jag. En utredning av min rumskamrat Minette Swifts död, som inträffade när vi gick på college, det var för femton år sedan den här veckan: det var på kvällen före hennes nittonde födelsedag som inföll den 11 april, 1975.

Jag tycker att det är intressant att lägga märke till två saker. För det första: uppbyggnaden. I prologen får man veta att boken (troligtvis) kommer att sluta där den började, med att någon dör. Samma tema kommer ju igen, exempelvis i boken Blonde. För det andra: variationen mellan korta, direkt-tänkta meningar, som avspeglar en personlighet, och längre faktameningar som ger namn på personerna och sätter in händelserna i tid och rum. Detta skrivsätt återkommer i inledningen av bok 3. Och ja, det fångar mig. Ibland kan jag läsa och känna att det är ett medvetet grepp från författarinnan, men det fångar mig ändå. ”Jag blev väckt av utropet. Jag vaknade med en gång” – känns som onödig information, som om det hade räckt med en mening för att beskriva detta. Mening två skaver lite grann. Men det är bra att den skaver, den ger en personlighet till berättaren. Den får mig att tänka och fråga ”vadå, skulle hon inte ha vaknat direkt?”. Den får mig engagerad.

Bok 2.

Prologen börjar med:
I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden.

Kapitel 1 börjar med:
Den här filmen har jag sett hela mitt liv, men ändå aldrig till slutet.

Boken är: Blonde

Båda raderna låter filmiska, eller hur? Blonde är ju en fiktiv biografi om en skådespelerska, som i mångt och mycket liknar/föreställer Norma Jean/Marilyn Monroe. Den är en egen historia, säkert inte Norma Jeans helt och hållet, men det är en engagerade och jobbig berättelse där Oates sätt att skriva ser till att man orkar vidare där det är tungläst. Vips har hon flyttat framåt i tiden och saker som uppfattas som grundförutsättningar för huvudpersonens varande har ändrats. Hon håller nyfikenheten uppe hela tiden. Det som har hänt är att livet svänger, så som livet gör, och huvudpersonens sätt att agera får förändras med livet. Jag är så grymme-imponerad av det här.

Möjligen är en negativ sak att den första prologmeningen inte fullt ut följs upp i boken. Döden kommer inte in som självständig berättare. Det här är Norma Jeans bok, eller ‘den blonda skådespelerskan’, som hon kallas genom långa avsnitt, så att ett slags utifrånperspektiv uppnås. Det känns verkligen som att hon har sett sitt eget liv som en film, men inte till slutet, som första kapitlets första mening.

Bok 3.

Prologen börjar med:
”I djurriket gör man sig snabbt av med de svaga.”

Kapitel 1 börjar med:
En eftermiddag i september 1959 var en ung fabriksarbeterska på väg hem längs med dragvägen vid Eric Barge Canal öster om den lilla staden Chautauqua Falls, när hon märkte att någon följde efter henne på ungefär tio meters håll.

Boken är: Dödgrävarens dotter.

I prologen talar huvudpersonens far, dödgrävaren själv. Han känner sig som en av de svaga, och det här är romanens tema: den svaga mot de som är starkare, är den svaga egentligen starkare än vad som syns, och hur långt kan (måste) man gå för att överleva? Första meningen är faktatung och det är en av bokens styrkor också – den känns oerhört verklig, tack vare JCO:s exakta skrivande. Och kanske också för att hon inte följer en normal storytellingkurva i den här boken. När jag läste den tänkte jag att hon bryter mot alla regler. Kanske skriver jag om den här boken igen.

Bok 4.

En dagbok som ett experiment i medvetenhet.

Boken är (förstås): Dagbok 1973-1982. Inledningen i kapitel ett:1973 är riktigt bra, där skriver Oates om just de enda skäl jag skulle kunna tänka mig som kunde få mig att skriva dagbok. För jag vill inte skriva en dagbok och redogöra för de saker jag har gjort. Jag vill inte dela mina hemligheter i en bok. Men jag skulle gärna vilja göra lite av det hon skriver:

… ett försök att dokumentera inte bara den yttre världen, och inte bara de nyckfulla, flyktiga, efemära ”tankar” som nuddar vid oss som knott, utan också den motspänstiga och okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet; vardagslivets händelser, vardaglighet, dagsljuset, upplevelsens dagslända.

Tänk att sätta ljuset på ”den okränkbara tillförlitligheten hos det dagliga livet”. Men det skulle jag förstås inte kunna. Det blir mest tankar ”som nuddar vid oss som knott”. Kan inte riktigt säga att jag tycker att dagboken lyckas, eftersom jag inte känner J. C. Oates liv, och eftersom det inte framstår som så värst vardagligt (däremot eftertraktansvärt) för mig. Men den är intressant läsning.

Bok 5.

Mitt hjärta var så uppfyllt av längtan. Detta hände för mycket länge sedan.

Boken är: Lilla himlafågel.

Även här är det en jag-berättare. Hon har en ganska egen röst, men jag tycker att jag känner igen samma röst och attityd i ungdomsboken Vilda gröna ögon (som jag har läst hela, jag har bara hunnit läsa början av Lilla himlafågel).

Vad kan man lära av det här? Jagberättare är effektivt (men man vet att de har överlevt så länge de kan se tillbaka och berätta sin historia). Den egna rösten, det egna sättet att sätta samman meningar är också ett sätt att förmedla personlighet. Och: variera korta och långa meningar.

Annonser