Minette Swifts pappa

Hur gör man en bra personbeskrivning så att läsaren snabbt kan föreställa sig personen framför sig och komma ihåg honom eller henne? Jag läste någonstans att författaren ska försöka välja ut två till tre karaktärsdrag eller detaljer i utseendet som kan beskrivas så specifikt att det inte kunde vara någon annan person. Alltså inget ”strök det långa bruna håret ur ögonen och betraktade sin spegelbild”.

Ett snyggt sätt att beskriva en person är att låta någon annan betrakta den. Kanske också jämföra den här personen med någon annan, så blir flera karaktärer tydligare inristade i minnet.

Här snor jag Joyce Carol Oates beskrivning av en person, från boken Svart flicka Vit flicka.

Jag betraktade Minette Swift från sidan. Minette Swift bredvid en man med kraftiga ögonbryn och ännu mörkare hy än hon, kraftigt byggd, inte stilig men imponerande, en kraftfull man i medelåldern med bred näsa som såg ut som om den hade blivit tillplattad med våld. Här hade vi en person som förde sig med värdighet. Om den svarte mannen i detta kapell, som nästan helt dominerades av de vita, hade tvingats bli intensivt medveten om sin hudfärg, var det inte någon osäker medvetenhet utan en som bottnade i stolthet. Jag förstod att han på något sätt var en offentlighetens man, för han påminde mig om Max: var han politiker? predikant? före detta idrottsman? underhållare?

Om han var affärsman var han säkert framgångsrik. Han var antagligen van vid att andra behandlade honom artigt, till och med vördnadsfullt. Ingen skulle kunna skrämma honom. Om han log var det ett leende man måste ha gjort sig förtjänt av, för han delade inte lättvindigt med sig av sina leenden. Den här fuktiga septemberdagen var han klädd i en välskräddad marinblå, kritstrecksrandig kostym och kavajen satt som en handske på hans överkropp …

Jag lägger märke till att många bra beskrivningar inte bara innehåller vad en person är, utan också vad personen inte är. Skapar kontraster och mejslar fram detaljer.

En annan sak som verkar göra en person intressant är om något i beskrivningen motsäger det som man först ser. En näsa som ser ut som om den vore tillplattad med våld – men för sig med värdighet. Och så ytterligare någon mening för att gestalta, och fastställa detta, så att det blir mer till verklighet än en hörsägen.

Och så får man förstås inte glömma att beskrivningen egentligen säger mest om betraktaren. Det ska ju bara vara referenser och liknelser som betraktaren kan göra. I det här fallet tänker huvudpersonen på sin egen pappa, och då visas samtidigt distansen till honom, genom att hon kallar honom Max. Så mycket hon får in, Oates.

(Sedan fortsatte hon beskrivningen en halv sida till, och även om det var bra beskrivet var det inte intressant nog att referera. Jag har ofta lite svårt för långa beskrivningar – men jag tolkar det som att Minette Swifts pappa förmodligen är en ganska viktig biperson, eftersom hans beskrivning får ta så stort utrymme. Alltså är också längden på beskrivningen något som spelar roll. Ett sätt att ge tyngd.)

Han är förresten predikant, visar det sig senare, vilket stämmer ganska väl med betraktande Gennas gissningar.

Annonser