Vad är det ens för idé att fortsätta skriva

Plockade upp boken Mask, med undertitel litteraturen som gömställe, av Kristoffer Leandoer. Den har många intressanta, långsamt framväxande funderingar, som alla förenas av hur författarens själv alltid lyser igenom – eller manifesteras av – författarens böcker.

Jaget diskuteras hela vägen från namnet: redan namnet är ett slags varudeklaration, och jag känner att det är jobbigt, jobbigt. Vem är väl jag att tro att jag skulle kunna vara ett namn. Ett namn som kan skriva?

Varje författarnamn är resultatet av ett val (att inte välja är också ett val) och därför kan alla författarnamn i viss mån sägas vara pseudonymer. I en skriftkultur är namnet en viktig del av personligheten, i en bildkultur tillhör denna del snarare utseendet.

… skriver Kristoffer Leandoer, som medan boken skrevs själv säger sig inte vara säker på i vilket namn han vill få den publicerad. Nu när den är publicerad så vet vi. 

Det känns ganska jobbigt. Jag vill skriva för att skriva, inte för att uttrycka min identitet. Enligt essäerna i Mask kommer man väl aldrig undan detta. Jag vill värja mig.

Botten i mig är botten också i andra: det betyder inte att jag utgår från att andra är som jag själv, utan tvärtom att jag iakttar andra desto noggrannare för att få veta något om mig själv, den verkligt främmande och osynlige. Jag ser mig själv bättre i dig än i mig, eftersom du är en annan person och jag alltså kan få syn på hela mig själv i din kontur, vilket jag inte kan med mig själv som jag bara uppfattar i dunkla skymtar – och aldrig kan få syn på det viktigaste, nämligen själva blicken som ser.

Citat ur Mask, i ett kapitel som behandlar Olof Lagercrantz och Gunnar Ekelöf. 

Blicken som ser. Gillar det uttrycket. Ja, visst vill jag vara blicken som ser. Men det betyder ju också väljer och väljer bort, vilket är just det jag tycker är svårt. Läser Mask och känner att det plötsligt har blivit en identitetsfråga. Jag är själv så flexibel, tänkande, dröjande obestämd … Jag har inte en klar och entydig identitet. Eller … för att det känns bättre att tro att man är hel som person … som författare har jag inte alls arbetat fram min identitet – och då menar jag inte som i konstgjort, påklistrat fejk-arbetat, utan arbetat fram genom att testa och känna.

Och så läser jag, på sidan 130:

Den moderna litteraturens största bristvara är nödvändighet, den nödvändighet som Rainer Maria Rilke formulerat i Brev till en ung poet: kan man överhuvudtaget låta bli att skriva har man egentligen inte rätt att skriva alls – och definitivt inte rätt att begära att bli läst av andra.

Ur Mask, Kristoffer Lenandoer

Sedan läser jag en krönika av Jonas Hassen Khemiri, i dagens (när det här publiceras är det gårdagens) DN. Du har säkert redan läst den. Vid lunchtid hade den delats fler än 20 000 gånger. Den känns verkligen skriven av nödvändighet. Och den känns verkligen skriven av rätt person, en tydlig person, som genom att vara sig själv också visar på likheter – och skillnader – med det du och den jag som läser hans text. Jag kan identifiera mig omedelbart, men också förstå de skillnader han vill visa. Jag känner min fantasi vakna och fyller i de detaljer han inte beskriver. Texten talar direkt till min – och andras, hoppas jag – förmåga till empati.

När så bra författare som Jonas finns, som också använder sin röst och sina ord till att behandla så viktiga ämnen, varför ska man väl då själv ens fortsätta försöka skriva? Så känns det. (Men jag är förstås ändå glad för det, för att Jonas Hassen-Khemiri finns, sådär glad i hela kroppen som jag alltid är när jag läser bra författares texter.)

Och så tänker jag att han har använt berättarformen med vi-et, som nyligen har populariserats av Julie Otsuka med Vi kom över havet (som jag fortfarande inte har läst). Att den berättarformen är så välfunnen och rätt i sammanhanget. Han är säkert inte omedveten om detta – han kan garanterat ha använt stildraget förut, så jag menar inte på något sätt att han tar efter någon annan, tvärt om, men det är ett tydligt stilgrepp.

Och så tänker jag på retorisk textuppbyggnad, med självklart ethos, patos och gott om logos.En uppbyggnad i texten som är briljant, och en avväpnande ärlighet kring problemet, som kommer in i slutet, före avslutandets starka, långa mening som knyter ihop oss själva med Jonas, med Beatrice, med personen som blir attackerad på gatan, personen som har flytt från något som aldrig går att fly ifrån och det stora perspektivet med strukturer och självbild och att SE SIG SJÄLV I ÖGONEN. Ja, det sista lade jag till, men det är så texten gör med mig, den får mig att lägga till saker efteråt. Det är därför den blir delad, nu inte bara 20 000 gånger utan 35 000 gånger, och fler blir det.

”Och ni säger: Men hur ska vi kunna kombinera ett brett socialt skyddsnät och samtidigt välkomna alla? Och vi skrapar fötterna i marken och harklar oss, för om vi ska vara helt ärliga så har vi inget klockrent svar på det. Men vi vet att en människa aldrig kan vara illegal och att något måste göras när uniformer sprider otrygghet och Lagen vänder sig mot …”

Ja fortsätt att läsa, om du inte har gjort det …

Alltså, jag kan inte säga så mycket, jämfört med det som redan är sagt. Jag känner mig stum, vad ska jag skriva för? Är det av nödvändighet? (Och inuti mig vill en röst ropa ja, ja, jag mår bra när jag skriver, jag känner att det är det jag vill, det jag kan eller kommer att kunna, för det är det som är jag.)

Jag tänker att det här läsandet och tänkandet, på sikt, en dag, kanske kan göra mig till en bättre skribent. Och så fortsätter jag.

Jag är inte helt säker på att det blir här. Kanske blir det en fortsättning här, på min i stort sett helt anonyma blogg, eller så blir det på egna, dolda dokument i min dator, varav några hoppas på att nå publiceringsstrecket och några mår bäst av att grotta sig som ettor och nollor i det lagrade mörkret. Kanske blir det fler inlägg här om skrivande och läsande, kanske inte. Men jag behöver skrivandet. Och läsandet.

(Och som ett förtydligande vill jag säga att det här inlägget kom till därför att jag hade tänkt skriva om lärdomar ur boken Mask, men så dök DN-krönikan upp, och det gick liksom inte att göra ett blogginlägg utan att nämna en så viktig text just nu. Dessutom kan jag själv absolut få resonemanget att höra ihop i min tanke. Men det här ska förstås läsas i den här bloggens kontext: vad just jag kan lära mig om berättande och skrivande av att läsa andra. I samhällsdebatt-kontexten diskuteras texten friskt och nyttigt under taggar som #BästaBeatrice. Där är jag mest en läsare, och har inte något direkt eget att tillägga, som inte redan sagts.)