Att vara ett subjekt. Jaget i meningen …

Ett subjekt, grammatiskt sett, är den som gör något i en mening. Jag cyklar. Jag är subjekt, cyklar är predikat. Alla andra ord i meningen är underställa subjektet och predikatet. Jag cyklar på en cykel. Jag cyklar fort. Jag cyklar för dig. Den som är subjektet är den aktiva.

Jag vet inte alls hur grammatikens subjekt hänger ihop med existensialism, eftersom jag inte har studerat existensialism, men Simone de Beauvoir skriver att följande mening är baserad på den existensiella moralen:

Subjektet uppnår sin frihet enbart genom att ständigt nå ut över sig själv mot nya fria mål. Det finns inte något annat berättigande för en människas existens nu än hennes satsning på och utveckling mot en oändlig öppen framtid.

Citat, Simone de Beauvoir, ur Det andra könet.

Hon resonerar kring lycka, och kring frågan ”är inte hemmafrun lyckligare än den förvärvsarbetande kvinnan?”, och hon menar här att det är lätt att uppfatta någon annans situation som lycklig. Särskilt om det är en situation där den andra inte behöver ta ansvar, man upplever att den ”får sin frihet”. Lycka går inte att mäta utifrån. ”Speciellt om man dömer någon till orörlighet och stillastående, så förklarar man denne lycklig under förevändning att lyckan är orörlighet”, skriver de Beauvoir. Jag tror kanske inte att många ser lyckan som orörlighet idag, men jag lägger själv in tankar som trygghet, frihet från risk, frihet från ansvar. Ibland kan detta förefalla lyckligt, bekymmersfritt. Därför tycker jag att existentialism-citatet här ovan är intressant, det stämmer med min egen bild av frihet och med något som helt klart ingår i min egen lyckokänsla. Om det är berättigandet för min existens – att ständigt nå ut över mig själv mot nya mål – nä, det tror jag inte, men det är en drivkraft i min själ.

Det som utmärker kvinnans ställning är att hon, vilken liksom varje självständig varelse äger en självständig frihet, upptäcker sig själv och väljer sig själv i en värld, där männen tvingar henne att ta på sig rollen som den Andra. Man söker omvandla henne till ett stelt objekt …

… skriver Simone de Beauvoir vidare (på sidorna 24-25 i den pocketupplaga som jag har).

Hon pekar på den konflikt som uppstår, när man själv ser sig som ett subjekt, men medan man av andra ses som ett objekt. Så är det väl för alla människor, funderar jag, och kommer fram till att – ja, i någon mån är det så. Men strukturer som ser mannen som normen gör kvinnan till ”de som inte är enligt normen” och som därmed bör förhålla sig till normen och naturligtvis anstränga sig för att upprätthålla normen. Ofta ser vi inte dessa strukturer, men de får inverkan på vårt agerande.

Kvinnans drama är denna konflikt mellan det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt, som definierar sig själv som existentiellt, samt de krav som framväxer ur hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig (dvs ett objekt, min anm.). Hur kan en mänsklig varelse under sådana villkor nå fram till fulländning?

Ja, det undrar vi alla. Naturligtvis har kvinnorollen förändrats mycket i vårt samhälle sedan de Beauvoir skrev det här (1948-49), men frågan är fortfarande viktig. Jag har funderat över frågan förr, men inte haft de här orden att sätta på den. Intressant.

debeauvoir

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s