Revolvern

”Det som gjorde alla män jämlika var varken Gud eller självständighetsförklaringen. Det var Samuel Colt.”

Så lyder baksidestexten. Boken heter Revolvern och den är skriven av Marcus Sedgwick, som gjorde research för den i Sverige eftersom huvudpersonerna är bosatta i öde områden utanför Kiruna under en stor del av handlingen.

Den börjar dramatiskt, med en far som dör. Går igenom isen med släde, och fryser ihjäl. 15-årige Sigge blir kvar ensam hemma medan storasystern och pappans unga fru tar sig iväg för att hämta hjälp. Ändå upplever jag handlingen som långsam, uppbyggande, fram till sidan 81, då en främmande man har dykt upp och vill tala med Sigges far. Sigge upplever honom som hotfull och säger att pappan inte är hemma, han berättar inte att hans fars döda kropp ligger lutad över köksbordet i den i övrigt tomma lilla stugan.

Dittills har alla gjort som de har sagt och boken har inte bjudit på några större överraskningar.

”Du får vänta utanför”, sa Sigge, fast chansen till det var ungefär lika stor som att kungen av England skulle komma på visit.
Mannen gav sig inte in i någon diskussion. Han bara klev in med så bestämda steg att Sigge fick trycka sig platt mot ytterdörren för att inte bli omkullslagen.
Sigge visste inte riktigt varför han hade ljugit om sin far, men nu var det för sent. Han följde efter mannen in i stugan och stängde innerdörren. Det blev mörkare där inne, och fast Sigge tyckte att gestalten på bordet tornade upp sig som ett berg så verkade det konstigt nog som om främlingen inte hade sett den.”

Jag funderar över varför spänningen träder in så tydligt, just här, för mig. Jag tror att det är just det här: De andra personerna har varit förutsägbara, resonerat kring saker, man förstod att fadern var död, man förstod varför Anna och Nadja gav sig av. Men den här mannen gör tvärtom. Han lyssnar inte, han gör det han vill.

Kapitlen är bara 3-4 sidor långa. Detta kapitel avslutas efter två och en halv sida, då Sigge och mannen har småpratat under en känsla av  hot. Sigge förstår att mannen kände hans far, från en tid innan de flyttade till Kiruna. Det här är kapitlets sista rader:

”Nog kände jag honom, alltid. Och mor din. Och tösen. Vad hette hon…?”
”Anna”, sa Sigge och fick samma känsla som förut, då han hade erkänt att han var ensam i stugan han ångrade att han hade avslöjat ens ett namn för Wolff.
”Anna”, upprepade Wolff. Han såg fundersam ut, som om han räknade i huvudet, och sedan kom dråpslaget.
”Är det din far som ligger under filten?”

Ur Revolvern, av Marcus Sedgwick.

Det här är inte speciellt avancerad text. Ganska enkelt berättat, men när jag läste det första gången var det effektivt. Historien fortsätter med små, små steg. Hur mycket ska Sigge låta mannen styra, kan Sigge överhuvudtaget göra något, ska han komma åt att använda revolvern som ligger undanstoppad i en låda i skafferiet … Mannen är grym och spänningen stiger steg för steg, varvat med bakgrundshistorien som ger personlighet till Sigges båda föräldrar och en koppling till bokens allra första mening: ”Också de döda berättar.”

Revolvern

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s