Gå sönder, gå hel – om att gå över den hårfina gränsen

Jag vill inte sluta skriva här dagligen innan jag har hunnit ta med åtminstone något citat från Sofia Nordin, som har blivit en av mina svenska favoritförfattare.

Boken Gå sönder, gå hel är obehaglig, för den låter läsaren gå över flera hårfina gränser i huvudpersonens skor, genom jagberättandet och den inre monologen. Eller, snarare kanske jag borde säga ”gå med huvudpersonens barfotafötter”, för barfota och enormt nyanskänslig är hon, huvudpersonen, och jag känner som läsare att hon är sjuk på något sätt, men samtidigt tvingas jag identifiera mig med henne just för att jag så ofta kan förstå precis hur hon resonerar.

I stycket nedan är hon ensam och på rymmen med ett spädbarn som hon känner sig som mor till. Det är sommar och de sover i en skog i närheten, det har börjat gå utför och de har ätit dåligt. Barnet har blivit sjukt och hon inser att hon behöver ta kontakt med sjukvårdsupplysningen. Det finns en telefonkiosk i närheten. Hon lämnar barnet utanför och går in i den lokala lilla ICA-butiken med en tom Jaffaflaska som de har använt till sin vattenreserv.

”Ursäkta mig, jag skulle behöva panta den här. Jag har inga enkronor och jag behöver ringa ett brådskande samtal.”

”Jaså, det ska väl gå bra. Jag kan ta den jag.”

Hon sträcker sig fram och tar flaskan, och faktiskt orkar jag skämmas. Över att flaskan fortfarande är full av vattendroppar. Över att jag inte kan ta hand om mitt barn. Övar att vi inte luktar parfym som hon, utan spya. Över att hon tittar på mig på ett sätt som får mig att undra om hon snart ska trycka på någon larmknapp och tala om att snatterskan från igår är här nu igen. Jag skulle vilja tala om för henne att det inte är sån här jag är. Inte egentligen. I stället låter jag henne le och lägga fyra svala mynt i min utsträckta hand och le igen. Jag är oändligt tacksam att åtminstone mina nakna fötter är dolda för hennes blick av kassadisken.

Citat ur Gå sönder, gå hel, av Sofia Nordin

jag-skulle-vilja-tala-om-for-henne-att-det-inteDet jag tycker så mycket om med Sofia Nordins böcker är hennes sätt att skriva. Resonemanget kring det normala och kring självrespekt upprätthålls hela tiden i huvudpersonens hjärna, medan hon samtidigt registrerar det bemötande hon får från andra, och ovanpå det är dialogen trovärdig och direkt.

Lite längre fram i boken har hon tagit sig i Stockholm och levt utomhus ganska länge, hon har hittat ett vindskydd mellan två hus och en presenning. Hon har försökt smälta in för att inte synas, lärt sig stjäla mat och toapapper på McDonalds och att hitta kläder vid återvinningsstationer. Men hon har inte märkt hur pass van hon har blivit vid att leva så här. Hon håller sig undan och identifierar sig inte med uteliggare, men två av dem hittar henne och börjar konversera.

Conny bullrar fram ett skratt.
”Lennart har helt rätt. Du kan lita på oss. Vi kanske inte luktar parfym direkt, men det vet ju du att det inte är utsidan som räknas.”

Vad menar han med det? Det var visserligen mycket länge sedan jag tvättade mig, eller det jag har på mig för den delen, men inte syns det på mig? Inte känns det på lukten? Jag tittar ner på mina kläder och på mina händer, men kan verkligen inte se att de skulle vara smutsiga Det är mycket på mig som blivit gråare i tonen, men det skulle mycket väl kunna vara meningen. Byxorna har till och med blivit snyggare, tycker jag. Och jag känner ingen annan lukt än de bägge männens när jag försiktigt snusar i luften.

/…/ Klipp i dialogen. En av männen går in i hennes boendeutrymme, där de båda tydligen har bott för länge sedan. /…/

Hans röst därifrån säger:
”Du borde städa, det luktar inget vidare här inne.”
Ska han säga. Det är naturligtvis sin egen lukt han känner, nu när den reflekteras mot honom av väggarna. Jag svarar inte.

”Det är den viktigaste regeln”, fortsätter han, har stuckit ut huvudet nu, tittar på mig. Hans blick trycker obehagligt mot huden. ”Hur jävla svårt det än är att få tvätta sig och städa upp runt sig så måste man göra det. Annars tappar man all respekt för sig själv. Och sen är det kört.”

”Jaha”, säger jag.
De är fruktansvärt oförskämda och saknar varje uns av självinsikt, men det kan jag inte säga till dem.

För mig känns det här realistiskt. Lukter kommer tillbaka i båda dessa beskrivningar, men jag tycker ändå inte att de upprepar sig. Lukter är en viktig information i sammanhanget. Och så gillar jag hur stämningen är avvaktande men ändå kan uttryckas som rent fysiska känslor: ”Hans blick trycker obehagligt mot huden.” … ja men visst. Jag kan känna det.

ga sonder ga hel

Annonser

Ett svar till “Gå sönder, gå hel – om att gå över den hårfina gränsen

  1. Ping: Någon mer än jag som gillar Sofia Nordin? | Att se det lilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s