Har läst ut Tankar om litteratur av Umberto Eco

Flera av Umberto Ecos essäer i Tankar om litteratur är svårlästa. Man borde vara fokuserad på varje ord och koncentrerad nog att följa alla steg som finns i hans beskrivande meningar. Som exempel kan jag nämna en text som handlar om skillnaderna mellan semiotisk litteraturteori och semiotiskt orienterad kritik, vilket jag fortfarande har svårt att definiera. De här svårare texterna har jag bara lässkuttat mig igenom, på jakt efter intressanta tankar som är lätta att fånga upp. Kan låna om boken någon annan gång, om jag vill fördjupa mig.

Geväret på väggen

Men det finns också flera avsnitt som är lättillgängliga. Jag har ju redan refererat till texten om Några av litteraturens funktioner. Superintressant (och ja, jag vill återigen påpeka att mina texter på den här sidan inte är några recensioner, det är citat eller reflektioner kring skrivande som jag personligen tänker att jag kan lära mig något av – och det finns det förstås gott om i Ecos essäer). Här är ett citat till ur den första essän:

Jurij Lotman återupptar i boken Kul’tura i vzryv (Kultur och explosion) Tjeckovs berämda rekommendation om att det i början av en berättelse eller ett drama visas ett gevär som hänger på en vägg, måste det geväret avlossas före slutet. Lotman låter oss förstå att det verkliga problemet inte är om geväret skedan verkligen avlossas. Just det att inte veta om det kommer att avlossas ger innebörd åt handlingen. Att läsa en berättelse innebär också att man grips av en frestelse, en längtan. Att i slutet upptäcka om geväret har avlossats eller ej har inte en nyhets enkla värde. Det är upptäckten att saker och ting har utvecklats på ett visst sätt och för alltid bortom läsarens önskningar. Läsaren måste acceptera denna frustration och genom den känna rysning inför Ödet.

… skriver Eco, eller om det nu är Lotman. 

Och jag tycker att han har rätt. Geväret får inte hänga på väggen på grund av författarens slarv eller lust att hämta hem en billig orosskapande spoäng. Men det får hänga där och skapa en stämning, en outtalad fråga eller bakgrund som bidrar till historien. Jag tycker kanske till och med att det är ett nyhetsvärde att få veta om geväret kommer att avlossas, och hur geväret kommer att avlossas – eller hindras från att avlossas. Sedan kommer känslorna in, om det verkligen är så att jag har läst mig så nära huvudpersonen att det är viktigt för mig hur det går. De här känslorna behövs för att det ska bli en historia där jag ”känner rysning inför Ödet”. För det gör jag inte alltid, men jag kan ändå vara intresserad av hur det går.

Som Kafkas Förvandlingen, till exempel. Jag vill veta hur han blev till en insekt, varför, vad som ska hända med honom, och systern, familjen, och så vidare. Men jag känner egentligen aldrig någon rysning – han angår mig egentligen inte. Läsvärdet för mig skapas av intresset för hur författare har ”löst” historien, vad han vill säga, hur han förhåller sig till en av mig tänkt realism. Betyder det att själva insektsblivandet är en effekt, på samma sätt som ett gevär på väggen kan vara en tom ‘plantering’ och effektsökeri, ifall den inte leder till ‘skörd’ – inte bara skörd av en händelse, utan skörd av känslor? Nej, jag tror att man kan läsa med olika syften och olika intressen i olika sammanhang.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s