Stående boktips den 8 mars

En bok som har gjort intryck på mig är Christina Herrströms Tusen gånger starkare. Jag har tipsat om den förut på min originalblogg, och även då var det på Internationella kvinnodagen, ser jag. Där skriver jag lite mer om varför jag tycker att man borde läsa den.

Här kommer ett klipp ur boken, en bit in i handlingen, där någon av tjejerna har höjt rösten på gymnastiken i skolan och förklarat varför hon tycker att bollsport är tråkigt. Killarna bara passar till varandra, säger hon, och flera av de andra tjejerna håller med. Alla killarna protesterar genast, och läraren Östen vill helst slippa diskussionen.

Leo, Bäst i Klassen, hade en lång farbroderlig analys att leverera. Med lugn och överlägsen stämma talade han om för oss att vi upplever det som så, fast så är det inte. ”Inte?”, sa vi. Vi bara ”upplever” att det är så? Det är något slags hallucinationer, alltså?

Pojkarna förklarar att det är ett spel, och man vill vinna. Då måste man vara aktiv, det är klart att man inte väljer om man passar till en kille eller tjej, man passar till den som man ser är på rätt plats, och kan göra något av bollen.

”Vad bra”, sa Östen och menade att nu var det färdigdiskuterat. ”Nu vet ni vad ni ska göra, tjejer. Ni ska vara mer aktiva. Ta mer plats. Visa er! Var alerta! Var inte så passiva!”

”Ja”, sa vi, fast det kändes ändå som om någonting självklart, som vi inte lyckats formulera, trots allt inte var sagt.

Men Tova kom på det. I sista stund!

Hon sa: ”Det är väl inte så konstigt om vi är passiva när vi aldrig räknas med i spelet? Då blir man ju passiv.”

Då sa Östen: ”Men vi har ju just konstaterat att det är ditt eget val! Om du är aktiv kommer du att bli passad till. Så enkelt är det! Det är klart att du inte räknas med om du är passiv!” Och Tova sa: ”Men vi har ju blivit passiva för att vi inte får plats i de här jävla spelen!

…”

Citat ur Tusen gånger starkare, av Christina Herrström.

Visst känns det som ett allegoriskt sätt att beskriva? Allt förlagt till klassrumsmiljö, men det kan ju lika gärna handla om arbetslivet. Christina Herrström gör inga frågor enkla, ger inga svar, men hon synliggör och problematiserar, genom att låta tjejerna i klassen börja vakna till och ifrågasätta. Bilden är inte ensidig, självklart ställer det till problem när tjejerna vägrar finna sig i det som ”fungerar som det alltid har gjort”. All förändring skapar friktion. Däremot låter hon den jagberättande tjejen vara ganska partisk i sitt språk, i exemplet som ovan med uttryck som ”Leo Bäst i Klassen” och ”farbroderlig attityd”. Jag tror att dessa ledande uttryck kommer att skrämma bort en och annan läsare som skulle må bra av att ta till sig bokens innehåll, men som genast börjar argumentera emot innehållet. Men vad gör det, författaren måste ju vara trogen sina karaktärer.

Berättarrösten känns äkta, och det stämmer ju också väl med bokens tema att skriva fram en tjej med självständig och åsiktsfylld röst som får stå för sig själv (där vi får följa hennes väg i boken från osäker till … något mindre osäker, i alla fall). Hennes åsikter och språk är hennes (även om hon är fiktiv), och hon har rätt till sitt eget sätt att se på de förhållanden som råder i skolan. Vid tillfälle vill jag se filmen också.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s