Reflektion utan citat

Idag kommer en ogenomtänkt fundering, som inte stöds av något speciellt citat. Jag läser Battle royale av Koushun Takami, boken som ibland sägs vara en förlaga till Hungerspelen.

Boken är intressant som tankeexperiment; vad skulle hända om en slumpvis utvald högstadieklass skulle tvingas av landets regering att delta i ett spel där alla måste döda varandra tills endast en återstår? Det är naturligtvis en absurd tanke, men de flesta anpassar sig snabbt efter kampens regler, eftersom det ju gäller livet.

battle2

Redan på sidan 30 i boken dödas den första personen, en lärare, och visas upp i en liksäck med splatter och rinnande hjärnsubstans. Alla blir förstås förskräckta, närmast paralyserade, men, som sagt, de anpassar sig ju snart. Sedan måste det gå i rask takt, för det är 42 elever i klassen och boken har drygt 500 sidor.

Jag gillar inte när böcker normaliserar dödande. Jag känner mig gammalmodig, fantasilös – kanske kan man tänka sig att det går att läsa även om detta utan att bry sig; att tänka att det här är så tydlig fiktion, de är sagofigurer eller motsvarar dataspelsliv. Men jag gillar inte att läsa för att avtrubbas.

När jag skriver kommer jag att vilja stanna i en historiebild där människors liv är det mest värdefulla som finns. Död åtföljs av känslor, sorg, bestörtning, saknad eller skuld. Jag vill inte nödvändigtvis undvika våld, eller död, men jag vill visa hur allt kommer med ett pris och varje handling får konsekvenser (ändå känner jag själv hur banala de här avsnitten blir då jag skriver, men jag jobbar med dem, de borde kunna bli bättre). Jag tror att det betyder att historien måste ge mer plats för reflektion, för det är ju inte så att de största känslorna kommer först. Resultatet kan bli, som i Battle royale, att döden bara händer, och händer igen, som något slags skruvad underhållning men utan humor.

Samtidigt, tänker jag, så är jag ju naiv. Det finns barn i katastrofer och i krigshärjade områden som ser släktingar och grannar dödas mitt framför ögonen, det finns saker i världen som pågår som jag inte ens klarar att föreställa mig. Det finns ingen storhet, ingen tid för sorg, vid dessa tillfällen. Bara hopplöshet och i bästa fall liv som går vidare, men med sår som värker och kanske aldrig hjälpligt läker. Kanske är realismen större än jag förstår, i den här typen av berättelse. Det är bara kringförutsättningarna som är påhittade.

I Hungerspelen är förutsättningarna för spelen bättre konstruerade, tycker jag. Upplägget med lottdragning av personer är också ett genidrag (med en inbyggd orättvisa där vissa pantsätter sina risker och tar emot fler lotter för pengar) liksom att allt visas i tv, publikt som en realitysåpa. Suzanne Collins lyckas med att lyfta fram både samhällskritik och demokratifrågor i sin variant av liv-och-död-spelet. Ändå blir ju dödandet också i Hungerspelen ett slags avtrubbande actionunderhållning, trots att det ges visst utrymme för sorg.

Jag tyckte att Hungerspelstrilogin var bra, och jag vet inte än vad jag tycker om Battle royale, så helt kritisk är jag inte. Tycker väl att alla böcker behövs, och att man får välja vad man vill läsa.

Men jag undrar hur man skriver den där verkligt stora historien, där allt jag vill får plats?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s