Att känna för huvudpersonen

En huvudperson vi kan identifiera oss med är en huvudperson vi känner för, har jag läst i många skrivråd. Här brukar det ofta stå något om att huvudpersonen inte får vara för perfekt, och det tror jag stämmer.

För att se om det här gäller andra än mig själv som läsare är det roligt att smygstudera barnens reaktioner när jag högläser. Högläsningen är mys och välsignelse på många vis.

Just nu läser vi Vargbröder av Michelle Paver. Eftersom barnen börjar bli större läser vi vissa delar tillsammans, och vissa delar läser de själva, högt eller var för sig.

Vargbroder pocketbok

Ni känner kanske till berättelsen? Det här är precis i början. Huvudpersonen Torak lever ensam, utmattad och hungrig ute i skogen, när han hittar en vargunge, vars familj har drunknat. Hans naturliga instinkt är att döda och äta upp vargen – ooo, härliga skräck, när sjuåringen gnager på knogarna och vill, vill, vill att Torak i stället ska se vilken bra följeslagare vargen skulle bli.

Här är det bra att Torak inte är perfekt. Som läsare uppfattar vi mer än han gör, och det får oss engagerade. Kommer han att förstå i tid?

Sedan förbereder Torak sitt nattläger och gör sitt bästa för att klara av det som han har lärt sig tillsammans med sin far. Men det är svårt, han är på väg att bli sjuk, och han arbetar till långt inpå natten. Här är det hans tappra strävan som gör att vi är på hans sida, vi ser att han verkligen vill göra rätt. Och sedan kommer stycket som jag tänkte citera, som sonen läste med allvarlig känsla i rösten – en känsla som så sällan kommer fram när han högläser, men som boken ju tydligt lyckades nå fram med.

Han hade levt med Fa i skogen i hela sitt liv, slagit läger för en natt eller två och sedan flyttat vidare. Han kunde reglerna. Slarva aldrig med vindskyddet. Ansträng dig aldrig mer än nödvändigt när du samlar mat. Vänta aldrig för länge med att slå läger.

Det var hans första dag på egen hand och han hade redan brutit mot varenda regel. Det var skrämmande. Som att glömma bort att göra hur man går.

Den där känslan av att man har gjort så gott man kunde, men ändå blev det inte bra nog, den är visst lätt att identifiera sig med som barn. Och ibland kan det vara en tröst att läsa om någon som orättvist dömer sig själv. Lite synd, men jag antar att det är en del av livet, och då ska man ju inte väja för det i böcker.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s