Presentation genom dialog

Jag börjar med en länk till  författarcoach Ann Ljungbergs tips om att skriva dialog.

Bland frågorna finns ”Vilken ny information framkommer? Får läsaren lära sig något nytt om berättelsen eller om karaktären?

Jag gillar den frågan. Ska försöka ha den med mig, varje gång jag skriver dialog. Det handlar ju om att skriva så att man hör vem det är som säger det som sägs. Man lär känna personerna som talar lite mer – utifrån vad de säger, och utifrån vad de inte säger.

En av mina vackraste böcker är Unga kvinnor, av Louisa May Alcott, i bokreaupplagan Klassikerserien Repris från Bonniers.

Unga

Även om den är lite überjobbigt förnumstig i perioder, så är den en fin historia om Jo och hennes systrar, och om flickors uppväxtvillkor i 1860-talets USA. Systrarnas personligheter sammanfattas på bokens baksida: ”Det är den vackra och lite fåfänga Meg, pojkflickan Jo, känsliga Beth och romantiska Amy.”

Och visst är det exakt detta man hör i bokens öppningsrepliker. Det här är den direkta starten på kapitel 1 (som heter Flickorna March leker pilgrimer).

– Det blir ingen jul utan julklappar, muttrade Jo, där hon låg utsträckt på mattan.

– Det är så gräsligt att vara fattig! suckade Meg och såg på sin gamla klänning.

– Jag tycker, att det är orättvist, att somliga flickor ska ha massor av vackra saker och andra ingenting alls, sade lilla Amy med en förnärmad fnysning.

– Men vi har ju pappa och mamma och varandra, sade Beth förnöjt i sitt hörn.

De fyra unga ansiktena som belystes av skenet från brasan lyste upp vid dessa uppmuntrande ord men mörknade igen, när Jo sade med sorgsen stämma:
– Men pappa är ju inte här, och han kommer inte hem på länge … Hon sade inte ‘Kanske aldrig’, men allesammans lade till dessa ord för sig själva, när de tänkte på sin pappa som var långt borta i kriget.

Ur Unga kvinnor, av Louisa May Alcott.

Hm, förresten, det var ingen dialog, det var en quattrolog, om det nu finns något som heter så. De är ju fyra. Men man får i alla fall fakta om situationen via deras ord. Och ännu fler, via beskrivningsmeningarna om HUR de sa saker, eller vad de gjorde medan de sa saker. Framför allt där, ligger ju det nya vi lär oss om var och en som karaktär.

Pojkflickan Jo, utsträckt på mattan.
Fåfänga Meg ser på sin gamla klänning.
Känsliga Beth, förnöjd, vill att alla ska må bra.
Amy, avundsjuk på andra som har mer, fnyser förnärmat.

Jag skulle vilja skriva dialog där det där sista, hur det sägs och vad som görs under tiden, egentligen skulle kunna utelämnas. Det bästa i dialogen är hur det är Jo som bryter av samtalet genom att säga något som är rättframt och ärligt, vilket är typiskt för hennes person. Men allt det där ”sade … med en förnärmad fnysning” känns lite som att skriva läsaren på näsan (idag – exemplet är skrivet i mitten av 1800-talet). Jag tror det vore en bra idé till en skrivövning. Och tack, Ann, för tipsen angående dialogen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s