Hon skrattade tyst för att näckrosor fanns

Läser vidare i Ronja-boken. Eller rättare sagt, 7-årsdottern högläser för mig, trots att jag en gång har läst den för henne, och trots att det finns så mycket annat hon också vill läsa och höra, just nu. (Lasse-Majas alla böcker i serien, Cirkusdeckarna av Dan Höjer, en gammal Wahlströmsbok om en katt och blandade sagor i Disneyversion, läser hon, på en gång.) Jag tänker mig att det betyder att boken står sig.

Jag funderar över bokens uppbyggnad. Jag läste någonstans att en bra storystruktur för att få fram spänning kan vara att skapa en bra huvudperson (en som man gillar, men som också är trovärdig, alltså absolut inte felfri, så att man kan identifiera sig med den) och sedan låta honom eller henne få något hen längtar efter. För att sedan ta bort det. Då blir det en mer intressant och trovärdig kamp för att få tillbaka det, än om huvudpersonen hade haft allt från början. Vi unnar henne eller honom verkligen att få det.

I Ronja Rövardotter, kapitel två, har Ronja för första gången fått ge sig ut i skogen.

”Skogen hade de talat om. Men inte förrän hon såg den så mörk och underlig med alla sina susande träd, förstod hon vad skogar var, och hon skrattade tyst bara för att älvar och skogar fanns. Hon kunde knappt tro det, tänk att stora träd och vatten fanns, måste man inte skratta då!

/…/

Och tjärnen låg där svart mellan mörka granar, bara näckrosorna som flöt på vattnet lyste vita. Ronja visste inte att det var näckrosor, men hon tittade länge på dem och skrattade tyst för att näckrosor fanns.”

Miljöbeskrivning och gestaltning i ett, ur Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren.

Vi får uppleva det här tillsammans med Ronja när hon ser det för första gången. Det är fint. Sedan får vi också uppleva när hon träffar en vän, en som hon och vi misstror, men som hon räddar livet på, och som vi och hon börjar känna allt mer för. Vi börja känna oss lyckliga. Då kommer vintern och tar bort möjligheten att vara i skogen – och möjligheten att träffa Birk. Men Ronja finner bot på det, övervinner hinder och träffar ändå Birk.

Där i boken var mitt favoritavsnitt. På Birks sida av borgen var det ont om mat, och Ronja kunde ge honom mat när han var hungrig. De blev till bror och ‘söstra mi’ , på allvar. Och då kommer våren så att Ronja kan få allt igen, och DÅ fångas Birk och tas ifrån henne. Jag håller med om att den här historien växte, därför att vi fick följa med när Ronja fick ta del av allt det här innan det blir dramatik och kvinnlig hjältemyt om att våga göra uppror mot det förväntade (brukar vara mot mamman, men här är det mot starka Mattispappan) och gå sin egen väg. Och upproret är så väl förankrat i Ronjas upplevelser och själ. Och det blir ännu sorgligare för att vi vet att pappan älskar henne så mycket.

Jag vill svära, så bra var hon, Astrid. Inte ‘far åt pipsvängen’ utan liksom mer så som Lovis tjongar till första rövarkarl som råkar komma i vägen när hon är arg på Mattis.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s