Umberto Eco om litteraturens funktion

Hittade en bok av Umberto Eco som heter Tankar om litteratur. I hans första text i boken skriver han om hur berättelsen endast till hälften är immateriell. Den andra halvan av berättelsen är knuten till en bok, med formgivning, känsla i papperet och så vidare. Eller till en skärmläsning, som med andra förutsättningar också rymmer fysiska och materiella förutsättningar.

Foto: detalj av omslaget, Umberto Eco, Tankar om litteratur.

Den immateriella delen av berättelsen kan vara mer eller mindre fast och färdigdefinierad. Berättelse som har vandrat runt i muntlig form lever i många variationer. Deras huvudpersoner blir ”individer som lever i många partiturer”. Man kan ha en relation till dem utan att ha läst originalberättelsen. Som kung Arthur, eller kanske Alice i Underlandet. De kan dyka upp än här, än där.

Idag, med internet och alla möjligheter att länka mellan tankar, all kapacitet till medskapande som finns, så blir det ganska lätt att låta personer ur olika historier mötas, eller att låta fiktiva personer genomleva helt nya situationer som inte fanns i originalberättelsen. Är det fel?

Nej, menar Umberto Eco, detta har gjorts sedan långt innan tekniska möjligheter gjorde det lättare. Det blir ett njutbart skapande och upplevande för stunden – han jämför det med jazzens jamsessioner.

Men det finns saker i den skrivna litteraturen som har utvecklats till en allmänt vedertagen sanning. Gifte sig Hamlet någonsin med Ofelia? Nej, svarar vi, för det vet vi från Shakespeares verk. Tar Anna Karenina livet av sig? Ja, säger vi, för det är fakta, det står så i boken. Och när vi har läst det har vi upplevt det. Det är ingen trosfråga – det handlar om en litterär person, och för den litterära personen är det sanning, hävdar Eco, och visst har han rätt.

De stora historierna är på detta sätt oföränderliga, och vi behöver dem, för de är som livet självt. Som läsare vill vi ofta förändra ödet för kära huvudpersoner, men vi kan inte, de är helt i den ursprungliga berättarens våld. Då får vi en chans att bearbeta livets svårigheter känslomässigt genom identifikation, utan att fysiskt behöva genomlida dem.

”Det hypertextuella berättandet kan lära oss frihet och kreativitet. Det är gott och väl, men ändå inte allt.

De färdiga berättelserna lär oss också att dö. Jag tror att denna uppfostran till Öde och död är en av litteraturens huvudsakliga funktioner. Det finns kanske fler, men just nu kan jag inte komma på några.”

Ur Några av litteraturens funktioner, Tankar om litteratur av Umberto Eco.

Intressant resonemang, tycker jag.