Kvinnor, män och Kallocain

Det här inlägget är delvis en fortsättning från det förra.

I Kallocain har Karin Boye skrivit om en värld som är polisstyrd och militariserad, där man inte får tycka illa om staten – eller om de villkor som krävs för att tjäna staten. I nedanstående text är det Linda Kall, som för första gången har börjat prata med sin man och erkänner hur hon har sett på sin kvinnoroll och barnafödande.

Jag tycker att Karin Boyes röst och ord är intressanta, särskilt mot bakgrund av att jag nyss hörde det här: Så här lät det i Sveriges Radio år 1938Lyssnarna ringde in och klagade, därför att en kvinna läste upp radionyheterna. PÅ RIKTIGT, ALLTSÅ. Det låter också på klagomålen och svaren som att detta anses som rimligt och berättigat. Värt att lyssna – inte bara läsa, utan lyssna!

Nu till citatet. Det reflekterar mycket kring synen på kvinnors och mäns roll. Är detta en del av en verklighetsfrämmande stat, som aldrig har existerat? Jag undrar hur författarinnan själv tänkte … Karin Boye skrev boken år 1940.

– Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du, att vi hela tiden hade klart för oss att det måste bli en pojke? Jag vet inte om du bara gick in på min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också trodde att det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror att jag skulle ha blivit förfärligt förolämpad om det hade blivit en flicka – jag skulle ha uppfattat det som en oförrätt mot mig, mig, som varit så lojal medsoldat, att jag själv gladeligen skulle dött, om ett medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett nödvändigt ont – ännu så länge nödvändigt.

man-vill-ju-sa-garna-ha-ett-litet-litet-vardeVisst hade jag reda på att vi officiellt betraktades som lika värdefulla eller nästan lika värdefulla som män – men bara i andra hand, bara därför att vi kunde föda nya män. Och hur det än sved i min fåfänga – man vill ju så gärna ha ett litet, litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort värde – hur det sved, så medgav jag ju i alla fall, att jag var inte så mycket värd.

Kvinnor är inte lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, härdar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De är bara ett medel att framställa krigare med. Att man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet, alla vet att det är en artighet, för att de ska vara glada och tillmötesgående.

Det kanske kommer en tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är överflödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas med män, och man behöver inte kasta bort några kostnader på att ge flickor näring och utbildning. Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta, att man bara skulle vara ett förvaringsrum, tills vidare nödvändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag nu var så ärlig att jag erkände det – skulle det inte då ha varit en för stor besvikelse, om jag första gången jag födde hade fått något som också bara var ett förvaringsrum?

Men det blev inte så, Ossu var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått en mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.

Ur Kallocain, Karin Boye.

Här har vi en text som är brännbar än idag. Hela monologen, som ligger i slutet av boken, är intressant. I tanken kan jag också koppla en del från Karin Boye till inlägget ”När kvinnor hejar på sina förtryckare” av Ulrika Good.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s