Struktur för spänning

Jag har just läst ut Flickan från ingenstans, av Justin Cronin. Jag gav den en fyra av fem i betyg, för den var en habil spänningsberättelse, men den gick inte upp i den svepa-iväg-tankarna-och-sluka-mig-spänning som jag hade väntat mig.

Det får mig att fundera en hel del. Jag känner samma problem i mitt eget skrivande. Det känns lite väl personligt att berätta om här, men så är det (och nej, det finns inget som jag vill dela med mig för läsning ännu, syftet med den här bloggen är ju att lära mig mer för att prestera en (eller många) böcker som är så som jag vill ha dem, innan jag släpper ut dem för läsning). Det känns spännande och intressant i början, man kan ana den berättelse som komma skall, det lyfter och vi kliver in i historien … och sedan? Suck. Läsandet blir liksom ett jaha-jaha-jaha-jaha-jaha …

Saker bara händer och de blir inte speciellt engagerande.

Varför blir boken inte så spännande som det känns som att storyn förtjänar?

1. En anledning är , som sagt, att  jag inte direkt blir rädd av beskrivningen av de onda varelserna. Det är en viktig del, det brukar vara bättre om det onda får krypa, smyga fram, så att min fantasi som läsare får fylla i en del. Då växer det fram, det som är berättelsens hot.

Det som däremot är riktigt bra beskrivet, är historien om flickan, i början av historien. Här kryper spänningen fram. Hotet ska alltså vara lite mer beskrivet på det sätt som det som händer i det nedanstående stycket (som är med för att fördjupa presentationen om flickan, men som inte följs upp i denna bok. Tyvärr!).

Om Amy ur Flickan från ingenstans

Amy, 6 år, har blivit lämnad på ett nunnekloster av sin mamma, och Lacey, en av nunnorna, följer henne till djurparken för att hon ska få lite roligare saker att tänka på. När Amy går fram till björnarna och ställer sig mycket nära glaset säger en av åskådarna ”Ta det försiktigt. De ser söta ut, men små flickor som du äter de upp i ett nafs.” Fler björnar hoppar i vattnet och simmar fram till henne och Lacey springer fram, orolig.

”Vad är det, Amy?”
”Den där flickan pratar med björnarna!” ropade en röst, och ett förundrat sus hördes från åskådarna. ”Har man sett!”
Kameror började klicka. Lacey satte sig på huk bredvid Amy och började stryka våta mörka hårtestar från hennes ansikte. Hennes kinder var strimmiga av tårar som blandats med vatten från bassängen.
”Berätta nu, Amy.”
”De vet”, sa Amy, som fortfarande höll händerna tryckta mot rutan.
”Vad är det björnarna vet?”
”De vet vad jag är”, sade hon.

Här växer något fram. Jag undrar mer och mer över henne, hon som kommer att vara ”flickan från ingenstans”, trots att vi har fått veta en del om varifrån hon kommer. Av texten förstår jag att vi inte har fått veta allt.

2. Huvudpersonens bakgrund behandlas som en bihistoria

Början av historien grep tag. Eftersom texten får mig att bry mig om Amy undrar jag också hur det ska gå för henne. Jag blir glad när hon finner någon som hon (antagligen) bryr sig om. Hon startar händelser som hon inte är medveten om själv, och andra får reagera på det som händer, på det där sättet som gör övernaturliga händelser trovärdiga. Hon är precis så där spännande gåtfull som man kan önska.

Men sedan görs det hopp i tiden. Flera andra personer introduceras och det kan ju vara helt okej, de har alla en koppling till den historia som berättas. De är rätt bra beskrivna, som sammansatta personligheter. Personlighetsgalleriet rymmer både eftertänksamma män och kraftfulla, stridslystna kvinnor, och allting däremellan. Jag gillar dem (det bidrar till bokens höga betyg från mig), men det är ingen av dem jag bryr mig om lika mycket som om Amy.

3. Storystruktur

Många författare använder en klassisk kurva för dramaturgi. Med anslag, presentation, fördjupning, sedan upptrappning, klimax och en avrundning på det. Visst kan det vara skönt att läsa berättelser som inte följer detta tydligt. Och om de gör det, så är det ganska avgörande att huvudpersonen får utvecklas under vägen, så att det inte är exakt samma person som avslutar historien utan en på något sätt klokare, förändrad person. Men i den här historien finns inte någon tydlig sådan här kurva.

I Flickan från ingenstans engagerar jag mig inte i det första anslaget, som är en e-postkonversation mellan två forskare, där det går illa för den ena. Jag läser vidare och fastnar fullständigt i berättelsen om den ensamstående kvinnan och risken att hennes barn far illa, detta blir anslaget för mig. Det här är en historia om människor, och det ska bli en dystopi, så tänker jag.

I presentationsfasen får jag känna dessa personer närmare, samt flera andra personer i projektet som de båda forskarna jobbade med. Sedan kommer en fördjupning av en av dessa personers relation till flickan, och sedan … Hopp! Ny presentation. Som en ny bok. Det är då det börjar bli jobbigt att engagera sig.

A2

När historien berättas vidare är det en (eller flera) personer av dem som dyker upp först runt sidorna 320 som är de som får utvecklas som rollfigurer.
Som möter motgångar och lär sig något av dem, och som använder dessa motgångar och lärdomar för att ta sig igenom berättelsens klimax. Är det för att jag har börjat gilla och vill läsa mest om en annan huvudperson, som jag inte blir så berörd av de här personernas öden? Jag får inte ens tårar i ögonen när de förlorar närstående eller dör. Och visst är Amy med, men nu är hon inte viktig längre – i den mening att hon utvecklas och lever – utan mer som ett objekt.

4.  Fel förväntningar på denna typ av story?

Medan jag läste funderade jag en del över Tolkien. I trilogin om Ringens brödraskap byts ju också perspektiven, och från att vi har fått följa Frodo bildas flera separata storylines med personer som vi inte kände från början, som på olika sätt går igenom långa presentationsfaser. Där accepterar jag den här typen av ”dramaturgibrott” och kallar det för episkt berättande. Varför då? Varför konkurrerar inte nya viktiga personer (såsom Aragorn) med min upplevelse av de gamla?

Kanske för att Frodo fortfarande stöter på hinder och utvecklas av dem. Eller kanske kan det här vara en nyckel till hela saken. En artikel som handlar om olika typer av grundhistorier: miljöhistorien, idéhistorien, karaktärshistorien och händelsehistorien (fritt översatt). Och det jag trodde att jag skulle läsa var en karaktärshistoria – hur kan man över huvud taget tro det, när man läser en dystopi, säger jag till mig själv – och det visade sig vara en miljö- och händelsehistoria som bara råkade slå an som en karaktärshistoria. Kanske det. Men jag grunnar vidare och tänker att man faktiskt som läsare kan få allt det där. Och framför allt vill jag ha och kunna skriva fram den där krypande spänningen.

Jag önskar mig infinite time att fördjupa mig i det där. Men jag borde förstås skriva i stället.

Annonser

4 svar till “Struktur för spänning

  1. Mkt intressant. Du har väl läst Sigge Eklund och Campbell. Själv försöker jag skriva ett synopsis till ett lopp, redan startat med1200 deltagare, men som gärna får hundradubblas. Tror hårt på dramaturgin hör

  2. Synopsis till ett lopp låter ovanligt, men jag tror att jag förstår lite av vad du menar när jag ser din webbsida. Ja, Campbell har jag läst och läser igen just nu, visst finns det mycket där. Sigge Eklund har jag inte läst, gissar att du syftar på hans bok Den sista myten (googlade :-), och ska absolut kolla upp. Tack för tipset!

    • Ja den måste varit läsvärd, för det har sällan hänt att alla familjemedlemmar läst samma bok.Han kopplar dramaturgi,arketyper och evolution på ett spännande sätt. Du kommer att känna igen dig här och där-jag lovar. Vad gäller loppet vill jag ju att det ska växa till tja 100000 2021- det är ju en story i sig, hur det ska gå till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s