Mer om magins uppdykande

När jag nu skrev om magins uppdykande fick jag lust att titta tillbaka på hur det beskrevs av J.K Rowling i den första Harry Potter-boken. Jag bläddrade fram och tillbaka i boken ett tag, det var lite svårt att välja citat.

HPi

Skulle jag ta ett stycke redan på andra sidan i första kapitlet, där mr Dursley ser en katt stå och läsa på en karta och en skylt? Han blinkar och stirrar på katten, men kommer fram till att katter inte kan sådana saker, så han ruskar på sig och tänker vidare på den beställning han hoppas få på borrar, i stället.

Eller att det är konstiga stjärnskott över hela Storbritannien, mystiska personer i mantlar och ugglor som flyger omkring i dagsljus?

Eller kanske skulle jag ta sidan 41-42, där ormen i djurparken blinkar åt Harry, de pratar med varandra, och Harry får glasfönstret framför buren att försvinna så att Dudley ramlar in och ormen tar sig ut? Nä, det var inte riktigt magi för mig, för Harry har inte förstått att det är magi ännu. Jag minns att jag nästan läste förbi det avsnittet när jag läste boken första gången, för jag var så nyfiken på vad som skulle komma att hända, när Harry skulle komma till Hogwarts, och så vidare. Jag liksom bara tänkte ”och så har Harry det tråkigt på djurparken, jaha, och Dudley är dryg, jaha, och ormen och visst, jaha …” Och sedan blev det bara mer ett ”jamen, hoppsan, vad var det som hände? Okej, Harry trasslade till det så de blev arga på honom igen, jaha …”

Breven som kommer med ugglor från alla håll är ganska roliga, och Hagrids uppdykande är ju helskönt. Här hade historien tagit fart för mig, men det känns ändå inte riktigt som magi. Den första trollkonst som sker är när Hagrid ger Dudley en grissvans.

Men det första stället där magiska grejor på riktigt får skapa förundran, är för mig då Harry och Hagrid ska ta sig vidare från Den läckande kitteln:

Under tiden var Hagrid sysselsatt med att räkna tegelstenar i muren ovanför soptunnan.

”Tre uppåt … två tvärsöver …” mumlade han. ”Okej, undan me dej, Harry.”

Han knackade lätt i väggen tre gånger med spetsen på sitt paraply.

Tegelstenen som han hade rört vid darrade till, den vickade mitt i den dök det upp ett litet hål, det blev bredare och bredare, en sekund senare stod de framför en valvport som var tillräckligt stor även för Hagrid, en valvport som ledde ut till en kullerstensgata som slingrade sig och försvann utom synhåll.
”Välkommen”, sa Hagrid, ”till Diagongränden.”

Han flinade åt Harrys förvåning. De klev ut genom valvporten. Harry såg sig hastigt om över axeln och såg hur valvporten omedelbart krympte ihop igen till en stadig mur.

Ur Harry Potter och de vises sten, av J. K. Rowling.

För mig tror jag att den där magiska känslan skapas när huvudpersonen får reagera på magin. Kanske är det barnsligt (inget fel på att vara barn!), för just då är jag som läsare helt med och delar hans eller hennes förundran.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s