När magin börjar verka

En sak jag gillar i många fantasyböcker är där magiska saker börjar ske, där förväntan om det magiska byggs upp. Ett steg mellan vardagsvärld och trovärdig förtrollning. Som när snön dyker upp på andra sidan pälsarna i garderoben i Narnia.

Vinter på Berättargränd

Eller som i Vinter på Berättargränd, av Erika Olofsson Liljedahl, där William och flickan han har mött, befinner sig i en skog där träden har ett spöklikt skimmer och mellanrummen mellan träden bildar mörka öppningar.

Med ett fast grepp runt en av trädstammarna för att inte ramla in genom öppningen lutade hon sig fram för att kika in i mörkret.

– Jag ser inget, konstaterade hon. Det är alldeles svart.

Flickan släppte trädet och vände sig mot William igen.

– Titta på din hand, utropade William, så förvånad att han glömde bort att viska.

Ett skimrande gråvitt stoft täckte flickans vante på insidan. Det såg ut som om den fått ett tunt lager glittrande damm. Flickan stirrade häpet på vanten, sedan borstade hon bort vad som fanns på den med hjälp av den andra handen. Stoftet virvlade genast upp och försvann i luften runt omkring henne.

Jag gillar sådant där glittrande stoft – även om det inte är exakt vad historien handlar om. Det är liksom känslan av magi, och att den tillåts överraska de personer jag läser om, som skapar sagostämningen för mig, tror jag.

Jag gillar också att det tydligen just har kommit ut en fortsättning på barnfantasyhistorien Vinter på Berättargränd, som heter Sommar på Berättargränd.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s