Att beskriva kärlek

Deras läppars mjuka, hetsiga lek förvandlades en aning varje gång de möttes och motvilligt skildes medan de båda göt varandra fulla av ljus som tvinnades till en enda självlysande tråd av idel mjukhet och ljuvhet.

Och så lite senare:

Likt en insekt som fäller ihop sina vingar sänkte Fusako sina långa ögonfransar.

Ännu lite senare:

De klamrade sig fast vid varandra och kolliderade i häftiga, klumpiga rörelser, likt vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld. Ryuji var beredd att dö lycklig i detta nu.

Alla tre citaten kommer ur Sjömannen som föll i onåd hos havet, Yukio Mishima.

Kyssen, i stycke ett, tycker jag är fint beskriven. Att gjuta varandra fulla av ljus. En självlysande tråd. Idel mjukhet och ljuvhet. Intressant.

Och sedan riktigt roligt, med djuren … De hånglar bara, i det sista stycket, Fusako och Ryuji. De går iväg för att fortsätta senare, hemma hos henne. ”… vilda djur som försöker ta sig ut ur en skog genom en ring av eld.” Man kan väl säga att Fusakos inre känslor växte lite, från meningen där hon blygsamt (och, som jag tycker, irriterande überkvinnligt) fällde ihop sina insektsvinge-ögonfransar, alldeles nyss. 🙂

Jag är inte säker på vad jag tycker om boken, och jag skulle inte acceptera den här typen av beskrivning i alla böcker, men här tycker jag att Mishima har använt välfunna liknelser.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s