1 april

Tankar om boken Bakomvärlden, skriven av Lina Blixt. Vill först säga att den har underbara bilder och en fin, lagom skrämmande sagokänsla.

Sagostrukturen: pojken går in tre gånger i världen. Första gången av nyfikenhet (sedan berättar han för föräldrarna att han varit där), andra gången med sin Råttis, och tredje gången för att rädda Råttis som har blivit kvar. Att det är tre gånger i stället för bara två stärker sagorytmen i historien.

Bilderna fungerar i stort sett helt utan text. Kanske hade historien blivit bättre utan texter?

Bara en sak bryter mönstret: vid bordet, när mamman säger att Råttis är en råtta, fast han är en katt. Pojken tröstar Råttis. Här går texten utanför vad som syns i bild, och det gör detta uppslag intressantare.

Föräldrarna är mycket endimensionella. Intressant möjligen att pappan leker med en modelljärnväg men inte ser ut att ha roligt, kunde ha utvecklats om mer plats funnits. Vad hör till historien, var går gränsen för att den ska ta slut = alltid svårt?

Många intressanta reflektioner att göra, från en bok jag verkligen gillade. Lite för många reflektioner för en post — jag vill verkligen hitta en form för det här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s